Nytt år.

8 kommentarer

Herregud vilka blandade känslor inför ett nytt år. 2011 har varit det bästa året i hela mitt liv. Men också det sämsta. Jag blev mamma, till världens finaste Lilly. Jag fick de bästa 10 veckorna och 2 dagarna i mitt liv. Men jag har också fått hjärtat utslitet, planerat en begravning och begravt mitt barn. Jag har "firat" det som skulle ha varit Lilly's första jul, utan henne. Om mindre än 12 timmar är det ett nytt år. Jag vill men ändå inte. Det här är ju Lilly's år. Min dotters år. Det känns som att det blir mer definitivt, att jag lämnar henne bakom mig. Fast hon alltid kommer vara med mig..

Ja nytt år kan jag säga. Inte att det är gott.

 
1 Johanna:

skriven

Du ska veta att jag verkligen lider med dig. Det du har varit tvungen att gå igenom är så orättvist och det ska bara inte få hända. Men som sagt så var det ändå ett bra år då du fick äran att bli den fina Lilys mamma. Jag skänker dig mina tankar och önskar iaf dig ett rättvist och bättre 2012.

2 Terese- 19år och mamma:

skriven

Får man fråga vad som hände med din dotter ?? :( Beklagar verklingen !

3 Terese- 19år och mamma:

skriven

Nej, vad hemskt.. Hoppas du mår bra trotts allt detta! Hoppas det nya året blir bättre ! :)

4 carro:

skriven

Tänker på dig och lider verkligen! Du har världens sötaste dotter och hon är underbart vacker. Kramar till dig!

5 Lina - Mamma till Vincent och ängeln Emilia:

skriven

Jag förstår vad du menar.

Första året så var jag visserligen gravid med Vincent men det gjorde inte saken bättre. Det gjorde så ont att "gå till sin dotters grav och vara gravid igen".

Att vara tacksam för något som man inte är tacksam över, det är jätte konstigt att ens försöka förstå.



Sen kan jag ju säga till dig att, ja det blir lättare med åren MEN, det har ingen betydelse om jag säger det eller inte för, man tror inte på det.

Jag trodde inte heller på det.

"Vadå bättre? FU, jag kommer alltid att må såhär".

Jag mår absolut inte som jag gjorde, fast varje dag påminns jag om att jag saknar en del av mig.

Jag mår absolut bra men om jag känner efter känner jag smärta. Och den försvinner inte. Den bleknar bara.



Har du nära till hennes grav?



Vi hade Emilia ca 10min gångväg ifrån oss men nu har vi tyvärr flyttat och det tar 50min med tunnelbanan. Det är inte speciellt roligt då jag vill ha henne nära men ...



Kram Lina

6 Tove:

skriven

Tänker så himla mycket på dig!!!

7 Lina - Mamma till Vincent och ängeln Emilia:

skriven

Jag vet! Hur ska man kunna lämna sitt barn helt ensam, att inte gå dit varje dag?



Jag mådde inte bra när vi flyttade. Jag hade ångest, kände mig taskig, elak som bara lämnade henne där och jag känner fortfarande så men inte lika starkt. dessutom finns Emilia ed mig varje dag, varje sekund, överallt. I graven är bara hennes aska.

Och om man bär sitt barn med sig överallt så blir inte känslan av att ha lämnat det lika starkt.



Och nu kan jag inte åka dit varje dag eftersom vi har Vincent, jobb, skola och allt som hör till men jag bär henne med mig.

Jag måste det för att kunna slappna av och inte vilja slå läger vid graven.



Man går inte vidare när man förlorat sitt barn, man tar bara en annan väg. Och den vägen kommer du också känna att du kommer kunna ta. Hoppas jag.

Jag tycker att du skall bo kvar i närheten av graven så länge du känner att du behöver gå dit varje dag.

Jag bodde kvar i 1år&9månader och trot eller ej, jag gick dit kanske 2-3ggr i veckan på slutet.

Ju mer det gör ont, ju oftare går man.



Jag kan ju heller inte svara för hur du känner.

Jag kan inte svara för om du tycker samma sak som jag men, jag kan bara tala om hur jag har gjort.



Kram!

8 Azin:

skriven

Jag beklagar det du varit med om och lider med dig, verkligen.. Håll dig kvar på ytan och se framtiden ljust. Du kommer att få äran att få vara mamma till ännu ett barn och efter att ha läst igenom nästan hela din blogg förstår jag bara på den hur underbar mamma du är och hur även ditt nästa barn kommer att vara den lyckligaste som får ha dig som mamma och få en ängel till stora syster.



Kramar